Brasilien
Från Brasilien känner de flesta till musikformerna bossanova och samba. Man vet inte så mycket om Brasiliens musikhistoria mer än ca 500 år tillbaks när de första européerna och afrikanerna kom dit, men man antar att den ändå har haft ett rätt starkt inflytande på den brasilianska musikens uttryck. I övrigt är det mycket influenser just från afrikanska slavar och portugisiska kolonisatörer.
Samba – den ultimata karnevalsmusiken enligt de flesta. Den innehåller synkoperade rytmer och spelades från början bara med rytminstrument, men använder sig nu även av stränginstrument.
Bossanovan är sambans lillasyster, där finns ett släktskap men den har ändå sin egenart. Den uppkom i brasilianska över- och medelklassen på 1950-talet, och har ett mondänt, tillbakalutat uttryck, ofta använ
t i hotell-lounger och andra miljöer som vill vara elegant avslappnade.
Capoeira är en musikform som även är en kampsport. Den utförs antifoniskt, dvs en försångare ropar en sångfras, och resten av sångarna svarar.
Argentina
Tango är nog den mest kända dans- och musikformen från Argentina. Den växte fram i Buenos Aires och är en blandning av polka, habanera, contradanse och flamenco.
Även i Argentina finns en musikform som kallas zamba. Förutom att den är Argentinas nationaldans kan nämnas att den har mer europeiska influenser än vad den brasilianska samban har. Chakarera och Chanamé är exempel på andra argentiska musikstilar.
Ecuador
Pasillo heter landets nationalmusik. Den är mycket populär även i Panama och Colombia, och har spanska influenser. Ofta spelas den på gitarr och ett flöjtinstrument som heter rondin.
Mera flöjtmusik, speciellt panflöjt, hör man i de centrala delarna av Ecuador, samt i bergen, där många ur urbefolkningen bor. Där kan man få höra en musikstil kallad sanjuanito, samt octaviofolkets musik.
Chile
P g a landets avlånga form är det stor skillnad mellan musikstilarna i norra och södra Chile. I norr finns influenserna från landets tid som spansk koloni kvar, det är ett gammalt Inka-område och dessutom märks närheten till de indianska Aymara- och Queshua-kulturerna av i musiken.
Längre söderut sjunger man cueca. Den går alltid i dur och ackompanjeras i 3/4-delstakt. Ovanligt nog slutar en cueca aldrig på sångens grundton, utan på kvint eller ters. Man kombinerar ofta cueca med dans.
Detta till skillnad mot tonadon, som är mer melodisk, men som man inte dansar till.
P g a politiskt missnöje under 1960-talet växte en musikalisk proteströrelse fram, Nueva Canción. Deras utövare fick ofta hemska straff under Pinochets styre.